Kriget och läsaren

DET VAR för några år sen, kort före pandemin, när den finlandssvenska filmen “Tove” spelades in, som jag för första gången började fundera på hur min närmiljö skulle se ut om det blev krig. Under kriget bodde Tove Jansson nämligen en tid på min gata – Fänrik Ståls gata i Tölö – och i filmen finns en kort scen som visar gatan strax efter ett bombanfall.

Vi kunde följa med inspelningen, det spreds ut bråte, det fanns visst ett och annat trasigt fönster, det var rök i luften. 
Nu vet jag hur det skulle se ut, tänkte jag när jag satte nyckeln i ytterdörren och så började jag tänka på annat. Ett par år senare inledde Ryssland sitt anfallskrig mot Ukraina och snabbt nog insåg jag att scenen i “Tove” är rena idyllen i jämförelse med krigets verklighet.

Idag känns det som om kriget finns överallt, och inte bara i Ukraina och Gaza där människor verkligen lider och dör, det ligger i luften också här. Långt mer än andra krig i världen inbjöd Putins anfallskrig mot Ukraina oss finländare till inlevelse och identifikation. I en krönika ställde Hilkka Olkinuora oss läsare inför en fråga: Vad skulle vi packa i den lilla ryggsäck som kanske var det enda vi fick med oss om vi tvingades fly?

När jag var barn fanns det de som sa: “En ryss är en ryss om man så steker den i smör”, under mitt vuxenliv hette det ändå mestadels först “sovjetmedborgare”, sedan “ryska medborgare”. Nu heter det emellertid åter “ryssar”.  Hösten 2022 recenserade Hufvudstadsbladet den svenske historikern Peter Englunds bok om andra världskriget, Onda nätters drömmar, och naturligt nog tog recensenten särskilt fasta på att en av de 39 huvudpersonerna var Kurt West, författare och i tiden soldat i det finlandssvenska Infanteriregemente 61. Om hans insatser vid Svirfronten och på Karelska näset hette det i en paradpuff: “Kurt West mejade ner ryssar vid Svir – Peter Englund om den modige soldaten.”
Jag betvivlar att uttrycket “mejade ner” skulle ha använts före den 24 februari det året.  

UNDER PANDEMIN blev vi alla epidemiologer, i dag är vi alla militärexperter. Finland är med i Nato, vår regering verkar ivrig att få kärnvapen till landet, och min dagstidning Hufvudstadsbladet har ofta långa reportage från militärmanövrer som Finland genomför med andra Natoländer. Tonen är hurtig, närmast upprymd, man kan få för sig att det snarast handlar om stimulerande möten mellan unga människor från olika länder, om friluftsäventyr i klädsamma uniformer med spännande högteknologiskt materiel.

Under vintern kom det på tal att det skulle införas en försvarsdag i våra gymnasier så att sjuttonåringar skulle informeras om och förberedas för uppbådet. På Medborgartorget stod ett tag i vintras en rysk pansarvagn som ukrainarna oskadliggjort, i Sanomahusets aula pågick en utställning om bombningen av Helsingfors under våra senaste krig. Här fanns fotografier av hus som rasat och av människor som trängs på en järnvägsperrong i väntan på att bli evakuerade. Som åskådningsmaterial fanns dessutom pedagogiska modeller av luftvärnsbatterier och en alldeles äkta bomb. 

Länge försäkrade våra myndigheter att det inte fanns något “direkt hot” mot Finland och därmed ingen anledning till panik, men idag talas det ständigt om det spända säkerhetsläget, om cyberattacker och hybridkrig, om hur vi alla ska ha vatten och mat för tre dygn hemma. Hemma hos oss finns åtminstone en del konserver i ett köksskåp och en kanister och två ämbar med vatten i badrummet. Vattnet försöker vi komma ihåg att byta ut lite då och då. En del av konserverna är sådana som jag bara skulle äta med kniven mot strupen.

I Sverige, som länge knappt ägnat beredskap en tanke, har man nu vaknat upp. Ja, det är