“EN MAJKVÄLL 2016. Bland alla dem som har samlats till en konsert i centrum av Tammerfors finns en sjuttonårig kvinna tillsammans med några kompisar. I något skede av kvällen tappar hon bort de andra. När hon träffar tre okända män i folkvimlet blir det så att hon stannar i deras sällskap. Gänget hänger kvar i centrum tills konserten är slut, men någon gång innan midnatt besluter de sig för att gå vidare på efterfest till kvinnans bostad.
Exakt vilken väg de går är lite oklart. Dels har den unga kvinnan inte bott så länge i Tammerfors, dels känner hon sig yr i huvudet, trots att hon bara har druckit två burkar öl under kvällen.
I bostaden, minns hon i alla fall, tänker männen i något skede röka gräs och det är en orsak till att hon ber dem gå hem. Två av männen lyder, men den tredje stannar. Sedan uppstår det något slags ordväxling mellan honom och henne. Lite senare går de ut på balkongen för att röka en cigarett. När de kommer tillbaka in drar han ner henne på sängen.

“Jag minns att den där ena fällde mig på sängen och i något skede vaknade jag liksom till för att det gjorde så ont. Sedan fick jag en jätteoverklig känsla, eller så där att jag inte riktigt fattade. Och sedan sa jag att jag vill inte.”
(…)
Var gjorde det ont.
”Nå, i slidan.”
Joo.
”Och sedan var han jättehårdhänt, grep hårt om brösten och tryckte mig mot sängen och sa hela tiden att byt nu för fittan den där ställningen.”
Ymh. Vad gjorde du sen.
”Nå, jag hade hela tiden gråten i halsen. När jag förstod att nu gör han det på riktigt. Sedan höll jag hårt i kudden och bara grät.”
(Källa: Polisförhöret dagen efter händelsen)

“EFTERÅT, när mannen har lämnat bostaden, lyckas kvinnan samla sig och ringer till en kompis. Sedan ringer hon till nödcentralen, som skickar en polispatrull till bostaden. Det är mitt i natten då poliserna för henne till akutmottagningen, där hon får sitta och vänta på våldtäktsundersökningen i något som känns som en evighet.
Den unga kvinnan är uppriven och gråtmild. Hon tycker att sjukvårdspersonalen skuldbelägger henne för det som har hänt och för att hon inte redigt kan återge alla detaljer. Efter att undersökningen är klar får hon Burana för den svåra smärtan i underlivet och ett ångerpiller för att undvika en oönskad graviditet. Därefter skickas hon hem.
I protokollet skriver läkaren att kvinnan har några blåmärken och små sår i slidan, men den somatiska undersökningen kan varken styrka eller kullkasta uppgifterna om våldtäkt.

“Sjuttonåringen har knappt sovit alls då hon följande dag förhörs av polisen. Hon möter dem ensam, utan någon stödperson vid sin sida.
Ur förhörsprotokollet framgår det att en betydande del av polisens frågor kretsar kring hur de tre männen såg ut, vad de hade på sig, varifrån de kommer, vad de jobbar med och kring exakt vilken rutt de tog då de gick till hennes bostad. Kvinnans svar är osäkra. Hon känner inte de tre männen och är alltför obekant med Tammerfors gator för att med säkerhet kunna säga exakt var och hur de gick till hennes hem.
Också det exakta händelseförloppet är oklart. Hon har till exempel svårt att minnas hur samtalet mellan honom och henne framskred och vad som föregick övergreppet. Hon kan inte i detalj förklara hur han tog i henne då han fällde ner henne i sängen eller i vilken position hon låg då han trängde sig in. Inte heller kan hon uppskatta under hur lång tid allt detta pågick.
Efter förhöret går hon hem.

“Det dröjer flera veckor innan polisen ringer och berättar att den huvudmisstänkta är funnen. I sitt förhör har han nekat till våldtäktsanklagelserna och i stället uppgett att de båda hela tiden var överens om att ha samlag. Kvinnan får också ett rättsombud, som ringer henne en gång för att berätta var hon kan söka krishjälp.
Den där natten har ändå orsakat så djupa rädslor att hon besluter sig för att inte söka kristerapi utan i stället lämna Tammerfors. Hemma hos sina föräldrar, i en helt annan stad, väntar hon sedan på besked om vad som ska hända.
Månaderna går. Ingenting hörs. Det har gått ett år och lite mer när brevet från åklagaren anländer. I det står det att mannen frias eftersom det inte hittats några bevis för våldtäkt i läkarundersökningen.
”Det var som att få en kalldusch. Jag rev sönder alla papper och beslöt mig för att glömma alltihop.”
Det har nu gått tre år sedan den där natten. Kvinnan minns fortfarande den tärande ovissheten som präglade året efter polisanmälningen.

“Att tiden bara gick och att jag inte fick någon information om vad som händer av någon. Det var fruktansvärt tungt. Sedan, när brevet från åklagaren kom, förstod jag att de bara hade trott på hans version. Jag sa till min mamma att om jag hade vetat att det slutar så här, så skulle jag aldrig ha anmält honom. Fast på något plan vet jag att det säkert var viktigt att jag gick igenom allt det här.”