”SENT EN VÅRVINTERKVÄLL plingar det i e-postkorgen. Den okända avsändaren beklagar att hen stör, men situationen i en liten finländsk kuststad är akut.
”En nigeriansk kvinna utvisades till Italien i torsdags, direkt till gatan med en liten baby, båda förkylda, hon är rädd för sitt liv. Tidigare utvisades en mamma med två små barn. Det går inte att få tag i henne mer. Vi är desperata. Vet du vem som kunde hjälpa oss?”.

DET HAR UTLOVATS vårregn över hela landet, igen.
Men när den några timmar långa färden från Helsingfors närmar sig sitt slut har inte en droppe fallit. Istället badar den lilla staden, där rustika trädhus står tätt intill varandra längs till synes ändlösa kvarter, i ett solsken så starkt som det bara anstår ett envist aprilväder som bestämt sig för att visa upp sin bästa sida.
Det är här, i en liten kustidyll, som många av dem finns.
Det är också härifrån många av dem avvisats.
Nigeriskorna.
När internationella människorättsorganisationer under många år synat kvinnor som löper en särskilt hög risk att falla offer för sexuellt relaterad människohandel finns nigerianskor från delat ”människohandel finns nigerianskor från delstaten Edo och dess huvudstad Benin City konsekvent med högt uppe på listan. Årligen faller tiotusentals flickor och kvinnor offer för människohandlarna.
Och nu har det visat sig att inte ens en liten kustidyll i Finland kan undgå att konfronteras med dem, och därmed också med de mest konkreta följderna av den brottslighet som näst efter vapen- och narkotikahandel hör till den luckrativaste, grymmaste och globalt mest omfattande som finns.
Människohandeln, och dess offer.

”TRÄHUSKVARTEREN TAR slutligen slut. Bakom dem uppenbarar sig områden där små höghus, radhus och pittoreska villor varvas. I ett av höghusen har en av kvinnorna förvarnats om besök, men efter den första påringningen på dörrklockan händer ingenting. Efter den andra signalen hörs de släpande stegen, och sedan öppnas dörren försiktigt. ”Hello” säger Evi, och verkar tveka en stund innan hon släpper handtaget och tar några försiktiga steg bakåt i den korridor, som leder in i bostadens vardagsrum. (Evis och de andra nigerianska kvinnornas namn har ändrats för att skydda deras identitet.) Den svepande handrörelsen, som väl ska vara menad att bjuda in, är blygsam men slutligen backar hon de steg det tar att nå rummets enda sittplats och sätter sig ner. Det är påfallande tyst innan hon harklar sig och beklagar att hon inte har orkat städa. Tröttheten har suttit i länge, men det är som om själva livet blivit övermäktigt efter turerna med det finländska rättsystemet. De har pågått sedan 2013.
I Evis läkarintyg står det att hon lider av posttraumatisk stress, har mardrömmar och att hon stundvis har visat självdestruktiva tendenser.
”Jag väntar. Här inne, varje dag. Jag vet inte längre vad jag väntar på. Varje dag är smärtfylld men ändå måste jag vakna, orka ta hand om min son. Han har ingen annan.”