Skuggfolk

Kirjat - EB 14

Skuggfolk

I Finland finns snart tusentals människor, som tvingas leva ett laglöst liv. De vågar inte återvända hem, trots att Finland anser att de tryggt kan göra det.

Enligt Migrationsverket ska flyktingförläggningarna skicka dem som fått sina negativa asylbeslut ut på gatan. Finlands Röda Kors, som upprätthåller flera förläggningar, kan inte lyda alla order. Long Play har i ett halvt år följt med en irakisk familj, som fått ett negativt beslut. För ett par månader sedan försökte familjens mamma begå självmord.

OKTOBER 2016.
Det är bara tre dagar kvar tills flyktingförläggningen i Brunakärr ska tömmas på folk, men det verkar inte bekomma irakiska Sarah särskilt mycket. I rummet finns inte en enda av alla de små papplådor eller svarta sopsäckar, som invånare i andra rum redan börjat fylla korridoren utanför med.
Garderobens dörrar står på glänt och här ligger de donerade klädesplaggen, som radats på hyllorna, lika orörda som medicinburkar med arabisk text på och de pappershögar där deras asylprocess finns samlad.
Men Sarah är för trött för att befatta sig med det faktum att om tre dagar stänger den här förläggningen som en följd av Migrationsverkets nedskärningar i boendeplatser. Då ska både hon, hennes man Haider, deras tre barn och alla de andra ut härifrån. Hon är så trött att hon närmast framstår som apatisk där hon sitter på en av de tre sängar i rummet, där den fem personer stora familjen sedan mars har väntat på ett slutligt svar om sin framtid.
”Jag klarar inte av det här. Jag orkar inte packa. Jag orkar inte vara stark längre”, säger 32-åriga Sarah (Av hänsyn till familjens säkerhet förekommer ingen i familjen med riktigt namn).”

En stund tidigare har hon dragit av sig den bruna, brokiga slöjan, som brukar täcka hennes långa mörkbruna hår. Nu greppar hon tag i håret och lyfter upp en del av det i luften.
”Jag tappar mitt hår. Det lossnar stora sjok från det. Varje gång jag rör vid det så lossnar det massor av hår. Snart har jag inget hår kvar.”
Blicken vandrar mot golvet, på pojken som med ryckiga rörelser sysselsätter sig med mammas mobiltelefon. Det höga ljudet av engelska barnsånger från Youtube ekar mot det lilla rummets tomma väggar, men Sarah orkar inte sänka volymen.
”Varje gång jag ska ta telefonen av honom börjar han skrika. Det är det enda han gör när han vill ha någonting sagt. Han skriker, rasar, bits och slår.”
Pojken, låt oss kalla honom Ali, är tre år fyllda, och yngst i en syskonskara på tre barn.
Storasyster Rand är fem, storebror Hassan åtta.

Av barnen är det bara storebror som under hösten varje dag fått gå ut från förläggningen, eftersom han är den enda som går i skolan. De yngre syskonen har tillbringat merparten av sina dagar i rummet, eller i den korridor, som förenar de små rum där asylsökandena i den här våningen bor.

”I de små rummen finns ingenting annat än sängar, en toalett och kanske en tv-apparat. Är man hungrig måste man gå till det lilla delade köket, där det för bara någon månad sedan också blev tillåtet att tillreda sin mat själv. De egna matvarorna förvaras i ett gemensamt kylskåp. Något avskilt vardagsliv går det inte att leva varken i den här eller andra förläggningar.
”Vi lever på varandra hela tiden. Dörrarna är så tunna att allting som sägs hörs ut i korridoren. Vi har inget privatliv, ingen kontroll över vår egen vardag”, säger Sarah.
Och det är förstås tryggare än att leva mitt i en konflikt, men det är ändå tungt.
Att varje dag vakna utan att veta om det här är den dagen du får ditt slutliga besked.
Att försöka få ro att somna på kvällen med insikten om att det inte heller var den här dagen det kom.
Att anta att när det någon dag kommer så är det osannolikt att förvaltningsdomstolen ändrar på det negativa beslut som Migrationsverket gav i juni.

Att fortsätta vänta på beskedet i alla fall och sedan märka att det gått över fyra månader av en slags stillastående och utsiktslös vardag, och att det enda alla säger är ”Ni måste bara vänta lite till”.

Och det är också tungt att varje dag konfronteras med barnens frågor, med deras ilska och med deras sorg.
”Hassan började gråta när jag sa att han måste sluta skolan här, att vi ska flytta. Han vill inte lämna sina nya kamrater. Han vill inte lämna tillbaka sina böcker. Han är för det mesta så lugn men i går blev han plötsligt alldeles rasande och började slänga sängkläderna omkring rummet medan han skrek att Finland är ett elakt land.”
Att säga farväl till den nya skolan i Finland har väckt liv i Hassans sista minnen från Irak. Också då tvingades han ta avsked av de kamrater som fanns kvar i skolan, och att lämna kvar precis allt skolmaterial som han haft.
”I Irak var han alldeles otröstlig då han måste lämna skolan och alla böcker. Han frågade om han inte kan få packa ner ens en skolbok i de väskor vi tar med oss på flykten men jag sa nej, de måste lämnas kvar, vi kan bara ta det nödvändiga med oss. Telefoner, dokument, kläder, lite mediciner. Allt annat måste bli kvar i Bagdad.”